Svenska (1917) 1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; 2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd. 3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. 4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske. 5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, 6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag. 7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. 8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, 9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd. 10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? 11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, 12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn. 13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- 14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme. 15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; 16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. 17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. 18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, 19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. 20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. 21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. 22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma. BIBELN eller DEN HELIGA SKRIFT -- innehållande -- NYA TESTAMENTETS KANONISKA BÖCKER -- i överensstämmelse med den av KONUNGEN ÅR 1917 -- This is release 3.7 from Projekt Runeberg (//www.lysator.liu.se/runeberg/) of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked. -- gillade och stadfästa översättningen Bible Hub |
    |